Huvudstaden igen

Tillbringade allhelgonahelgen i Stockholm i sällskap med tjocka (nåja) släkten och Fanny och Alexander på Dramaten. Nypremiär och allt för den kanske mest publikvänliga av Ingmar Bergmans alla dramer; berättelsen om den förmögna familjen Ekdahl och alla deras vedermödor. Som väntat var makarna Malmsjö bäst, Marie Göranzon som änkan Helena, och Jan Malmsjö, helt obetalbar som regissören Landahl, och mycket rolig, när det skulle repeteras Shakespeare med usla skådespelare. Rollen som den otäcka biskopen Edvard Vergerus gjorde regissören Stefan Larsson själv, och ersatte alltså Reine Brynolfsson utan att det framgick vare sig i programmet eller på Dramatens hemsida. Nu gick det ju bra ändå trots att Stefan Larsson inte ser så där väldigt demonisk ut. Hela föreställningen var ändå riktigt bra, även om jag har svårt för den roterande scen som används, med små uppbyggda kyffen i trä, spartanskt inredda, där olika händelser sker och samtal äger rum. Jag hade föredragit ett enda juldekorerat rum, med tunga möbler och röda sammetsgardiner, där det blir mörkt några sekunder då och då, när det ska bytas scenrum. Men man kan ju inte få allt. En lång promenad under lördagen, i hyggligt väder och med kameran i fickan, gav vid handen att det är ”detaljerna som gör det,” även i en storstad.

Inget vanligt dörrhandtag

Inget vanligt dörrhandtag

En Maria Montazami-dröm

En Maria Montazami-dröm

Litet prång med ännu blommande...tja...

Litet prång med ännu blommande…tja…

Ett stycke Dramaten

Ett stycke Dramaten

Annonser

Om norbergianblue

arbetsfri,sambo,två vuxna barn+två bonus, fem + två barnbarn, gillar musik,allt mellan Mozart och Rammstein, (undantaget dansbandsmusik) litteratur, teater och att diskutera samhällsfrågor.Plus en och annan konstutställning.
Det här inlägget postades i Utflykter och resor och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Huvudstaden igen

  1. Har aldrig varit på Dramaten. Men gillar det där pampiga och storslagna för omväxlingsskull. I övrigt håller jag bara med – det sitter i detaljerna. Och sådana kan man hitta på de omärkligt omärkvärdiga ställen, bara man vågar gå nära och titta noga på det lilla storslagna.

    • norbergianblue skriver:

      Dramaten är ju just ett sånt ställe man står och häpnar över. Men jag skulle aldrig vilja bo i något palatslikt. Det är hemtrevligare med små mysiga ställen, en del privatteatrar är väldigt tilltalande i det avseendet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s