Undergångaren

Har läst om Thomas Bernhards ”Undergångaren” från 1983.Den utspelar sig ju i efterkrigstidens Österrike och är oerhört deprimerande läsning,trots den här och var framskymtande svarta humorn.I korthet;Tre redan goda pianister bevistar en kurs under Vladimir Horowitz ledning i Saltzburg.Det är berättarjaget,plus en man vid namn Wertheimer,båda österrikare,och en Glenn Gould.Det visar sig snart att denne Glenn Gould är den överlägset bäste pianovirtuosen,bättre än läraren,ett geni,hans sätt att ta sig an Bachs Goldbergvariationer är fullständigt lysande.Han gör alla andra pianister helt överflödiga vilket anammas till fullo av berättarjaget,men kanske framför allt av denne Wertheimer,en ynklighetens människa som man naturligtvis borde tycka synd om,men det gör han så bra själv,och är dessutom en plåga för sin omgivning,inte minst för sin syster som han utövar rena sadismen mot.Ingen av de två står ut med tanken på att aldrig komma upp på Glenn Goulds geniala nivå,berättaren skänker bort sin Steinway till en lärares mer eller mindre talanglösa dotter,och Wertheimer auktionerar bort sin Bösendorferflygel.Och Wertheimers sorgligt patetiska liv slutar långt senare i självmord.Och det är Glenn Gould som möjligen förutser detta och kallar Wertheimer för just undergångaren.En sorglig historia,om eländiga människor,men en annan sak som slår en är den förödande kritiken mot Österrike som nation och dess folk.Allt är sjaskigt och smutsigt på restauranger och värdshus,proletariseringen är total,den nedriga socialismen finns överallt och en smaklöshet utan like,för att låna lite ur bokens uttryck.

Språket i den här romanen är också säreget,ett evigt upprepande och omtuggande som alltid hos halsstarriga och narcissistiska människor,på många ställen finns dubletter av subjekt och predikat i meningssluten,som gör texten ännu mer introvert.Som exempelvis;” De är lika avskyvärda allihop,sa han,tänkte jag”.Med tätskrivna sidor och utan nya stycken blir det några bladvändor för att få flyt i läsandet.Men det är absolut värt besväret,jag lovar.

Annonser

Om norbergianblue

arbetsfri,sambo,två vuxna barn+två bonus, fem + två barnbarn, gillar musik,allt mellan Mozart och Rammstein, (undantaget dansbandsmusik) litteratur, teater och att diskutera samhällsfrågor.Plus en och annan konstutställning.
Det här inlägget postades i Om böcker. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s